Självförtroende

Häromdagen sprang jag av ren frustration och med lite hjälp av pwo från coachen, 5 km på 29 minuter!! Ska tilläggas att jag inte sprungit sedan jag skadade mig i januari. Vilket förvånar mig, jag blev jätteglad när jag kom i mål och trodde knappt det var sant! Men jag känner att jag börjar hitta atleten inom mig, hon börjar vakna till liv och jag behöver inte längre agera blint som optimist, utan jag vet att jag klarar det! Jag vågar vara mig själv, tycka mer och säga ifrån när jag inte håller med. Jag visste inte ens själv att jag tappat det, att mitt självförtroende sjunkit när vikten gick upp och skadan infann sig. Var är jag utan ishockeyn? Där har jag en familj, en gemenskap, fasta träningstider, jag får utlopp för känslor och jag får träna tills jag spyr. Men när jag skadade mig så trodde jag att allt det där skulle försvinna och allt som blev kvar var  inte värt att kämpa för. Men jag vet nu att jag har haft det i mig hela tiden, jag ser det bara tydligare nu. Jag har driv och kraft och högtflygande mål. Nya vänner kommer med det nya intresset och en värdigare syn på mig själv! Och bättre kommer det bli ju längre jag kommer i min resa!