Mätningen kändes ok, jag har gått upp 6 kg sedan min tävling i juni och gått upp ca 6-7 procent i fett sedan dess, så lite muskler har jag nog lyckats träna till mig under offseason perioden jag haft!
Senare på kvällen hade vi teamträff och tränade ihop sen körde posering vilket var ovant eftersom det är ingenting jag gjort sen tävlingen. Galet hur man tappar fort! Teamet är verkligen en familj och alla är så snälla! Gick och lade mig igår på moln och drömde om hur jag fick ducka för folk som försökte tvinga i mig kakor! Haha!
När man går på diet, så känns det som om folk måste hävda sig och trycka på att "minsann så äter jag en diet på pizza, sörplar i sig bearnaisesås och dricker öl varje dag!" Precis som om personen skryter om hur illa personen tar hand om sin kropp. Det är för mig helt galet! Att stå och skämta om hur man skyfflar in cancerframkallande halvfabrikat i käften och tro att jag ska bli imponerad av det?!
Det verkar vara något som lockar fram det här - när jag går på diet så är det alltid någon (typ varje dag) som "skryter om sin ohälsa" på det här viset. Typ "Haha den enda träningen jag gör är ölen till munnen, ha ha ha!" Ska jag tycka synd om människan? Är det någon typ av skyddsfunktion? Man ser ju sällan folk som skryter om att de har fått lungcancer?
Det verkar nästan vara provocerande för folk att jag valt att gå på kostschema och tränar varje dag, "nä fyy! Det skulle jag ALDRIG kunna göra!? Hålla på sådär?!"
För att må ett mål så behöver man offra saker, lägga sin själ i det man gör och vara lite annorlunda än familjen fredagsmys (hela veckan).. Är det så konstigt?
Jag gissar på att många som tävlingssatsar hör detta ofta. Dela gärna med er av era värstingar :)
Fick reda på idag att jag blir Smartson testare för kalkonkött! Wihoo! Kul ska det bli att prova det, för kalkon har ju ett sjukt högt proteininnehåll! Ingelsta kalkon in da house!
