Prestationsångest och sumobrottare

Vi träffas en gång i veckan, coachen drar ihop teamet och vi tränar ihop och poserar och umgås, det är en fantastisk grupp människor med högtflygande mål och härliga individer. 

Jag personligen har svårt att känna att jag passar in eftersom jag vill se mer ut som en som ska ställa upp i en tävling! 

Vår posering görs i line och däribland finns det tokdeffade tjejer som tävlat nyligen och när jag står jämte dem blir jag inspirerad, men jag får även en kraftig kalldusch, jag är inte där, jag kunde lika gärna vara en sumobrottare som vägde 100kg. Det är inte kul att känna att man står som en valross och försöker leta upp nån stackars muskel därunder mitt lager av fett. En teamkamrat tog en bild på mig förra veckan, och när jag fick se den sjönk hela mitt självförtroende, "ser jag verkligen ut sådär?" Det låter kanske helt sjukt då många skulle anse mig som normalviktig men jag ser det helt annorlunda, jag vet hur jag KAN se ut med rätt kost och träning, det är så jag har identifierat mig sedan tävlingen. 

Jag vet att det kräver tid, jag vet att min form inte ska vara tajt nu. Det är trots allt 20 veckor tills jag ska tävla. Men jag trivs inte riktigt i den formen jag är i nu, det tog tid innan jag vågade äta ordentligt, det gick ganska lång tid innan jag åter hittade min styrka på gymmet - men det är nästan så jag skulle kunna offra det sociala och min styrka för att känna mig bekväm i mitt skinn igen. 

På samma gång känner jag att varje gympass måste leverera något, jag behöver förbättra mig, öka farten, öka vikterna. Men hur långt kan man dra det här utan att det blir skadligt? Om jag inte är helt slut och svettig känns det dom om jag inte gjort tillräckligt. Om jag känner att jag faktiskt orkar umgås med min sambo känns det som om jag fuskat med träningen. Hur skevt är det? 

Jag har precis återhämtat mig från en 4-dagars horribel träningsvärk i benen, men det är det enda kvittot på träning jag får. Ingen annan muskelgrupp ger mig träningsvärk, min hjärna verkar vilja ta det som förlust, att mina pass inte är hårda och utmanande nog. Trots byte av upplägg nu så får jag ingen värk alls. 

Jag kan föreställa mig hur folk nu börjar kategorisera mitt inlägg som något ohälsosamt, sjukligt och onormalt, men i vår värld, fitnessvärlden är det här mycket vanligt, mer än du tror. Jag ville ställa mig upp och säga detta då min milda variant av kroppsdysmorfi inte är ett rop efter komplimanger och att det är ett verkligt fenomen. Verkligheten är att jag inte ser mig som andra ser mig.